long time ago
länge sen ja0. tänkte börja skriva lite här igen, om sånt som jag inte vill att andra ska läsa liksom, varför skriver jag det här?! ändå bara jag som ska läsa ju.. haha!
jag vill berätta för dig, jag vill berätta om allting & verkligen kunna öppna mig för dig så att du kanske en dag förstår dig på mig men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag vet att du, människan i mitt liv har sagt att du alltid finns här för mig och att jag kan berätta allt för dig och allt det dära. men hur? det är just nu jag behöver dig som mest, jag behöver verkligen någon som du i mitt liv just nu, någon som lyssnar och försöker få mig att förstå. som är den enda som egentligen som bryr sig, utan dig hade jag aldrig klarat mig, ville bara säga det! & egentligen vill jag säga det till dig med men jag vill inte låta som någon idiot, ett litet retard som inte förstår, jag vill inte vara någon liten stalker. varför tror du att jag gått förbi ditt hus hela tiden? varför jag alltid vill vara i nåntuna? jag vill vara där för att där är det en liten chans att jag får träffa dig och en liten chans att du frågar mig om hur jag mår & om det hänt något. jag älskar känslan av att ha dig i min närhet, jag skulle döda för att få träffa dig verkligen dagligen. din familj, hela ditt liv, allt verkar vara så jävla bra, jag vill bli som dig när jag blir stor. min förebild, det är verkligen du alltså! a, du har förändrat hela mitt liv. jag kommer fortfarande ihåg första gången jag träffade dig, när du en dag stog där i matsalen och "presenterade" dig själv och ja, jag vet inte vad mer du sa men jag kommer i alla fall ihåg det ögonblicket. du är så galet fin & underbar, din personlighet alltså. jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig om någonting händer dig.
I lördags, när vi kom där till dig, du förstår inte min känsla när jag såg dig & när du kramade mig, när du äntligen pratade med mig och jag äntligen fick träffa dig igen, en månad, nästan mer utan dig har varit helt sjukt jobbigt. nu är det 3 veckor kvar innan jag dagligen får träffa dig igen, men det kommer nog inte bli som innan, det kommer vara helt annorlunda, jag känner det på mig. att du, jag eller någonting annat kommer att ha hänt/förändrats på skolan, att jag inte går i e/f eller du, att du slutat eller vad som helst. jag vet inte vad jag gör då.. utan dig hade jag inte varit den jag är idag, vilket jag egentligen inte vet vem jag är men i din närvaro när det bara är du & jag, då vet jag vem jag är. det är sån jag vill vara, det känns verkligen som att du tror på mig, att jag kan bara jag vill och jag behöver verkligen det. jag kommer aldrig kunna släppa dig, annica, jag älskar dig. du är det bästa som hänt mig ♥
ja, jag vet själv hur allt det här låter, helt konstigt & overkliget men det här är mitt liv. och ja, när jag läste igenom det här låter det nästan som jag beskriver dom här känslorna för någon som jag är kär i men nej, det är jag verkligen inte. jag ser bara upp till dig så galet mycket.
